Jag drömde om nya kontrakt och jag drömde om nya spelare och jag drömde om anfallare som kan göra mål och jag drömde om att det skulle hänt massor och den drömmen slog inte in.
Nu sitter jag här med fjäll på ryggen och halsont och letar febrilt igenom forum, twitter och engelska tidningar men hittar inte mycket. Ganska samma som innan. Inte mycket nytt om Modric, några säger att han ska få en löneförhöjning och några säger att han ska vägra spela och jag läser om att Lennon antingen ska skriva nytt kontrakt eller gå till Pool och att då ska Downing komma annars ska han gå till Pool och sen är Defoe i Sunderland för en medical och sen så har vi köpt en Mexican som är född i Chester och han har aldrig gjort mål och Palacios är på väg till PSG och Parker alltid denna jävla Parker och den där Leandro-killen verkar aldrig bli klar och ska man tro dem som vet kommer han inte bli klar förens i januarifönstret och sen ska Pav tillbaka hem till ruski och jag fick nog av alla ryssar på Ibiza och sen läser jag om att vi ska betala monstersummor för en 16-åring och det är där någonstans jag inte orkar mer.
Summa summarum har inget hänt. Vi har inte köpt, inte sålt och jag inser att drömmen är bäst just när man drömmer den. Om drömmen inte handlar om en ö i solen, om öl, om lata dagar, om en vecka utan Tottenham. Den drömmen var bättre i verkligheten. Just nu är den ett minne blott.
I morgon drömmer jag ny drömmar. De handlar om Tottenham och kommer kanske aldrig slå in. Jag antar att det är det Tottenham handlar om. Att drömma drömmen stor. Att hålla huvudet högt. Att sikta högt och göra det vackert. Som han en gång sa den där Bill.
"It is better to fail aiming high than to succeed aiming low. And we of Spurs have set our sights very high, so high in fact that even failure will have in it an echo of glory."
// Bill Nicholson
