Om. Jag säger om, bara utifall att.
Om Luka har sagt det han sagt om att han hellre vill spela i Chelsea. Om Luka har tagit kniven och stuckit den i ryggen. Om Luka har blivit förblindat av £-tecken. Om Luka inte längre vill vara liljevit. Om Luka tror att han kan lämna Tottenham för Chelski som vän. Om. Jag säger om.
Då finns det längre inget hopp. Då är fotbollsvärlden, som jag önskade att den skulle vara, inte längre det jag en gång trodde den var. Då känns hela sommaren meningslös. Då känns det som om det kan kvitta.
Det känns även fruktlöst att Tottenham tydligt förnekar att Luka ska säljas. Det är Berbatov all over again. Spelare säger sig vilja lämna. Spelaren lämnar in en transfer request. Spelaren börjar tjura. Publiken börjar bua. Hela skiten rämnar.
Så vad göra? Antingen köra strutsen. Ner med huvudet i sanden. Vägra sälja. Hoppas Luka fattar vad han har i Tottenham. Tottenham gör en bra säsong och får spela CL. Alla blir nöjda?!
Eller så säljer man. Dyrt. Jävligt Dyrt. Helst inte till Chelski, inte Man Shit, inte till Manure. Hellre till Barca, Inter, Milan eller Mjällby. Men framför allt dyrt (Läs: £50 miljoner).
Utifall att vi säljer:
Scenario 1: Luka säljs till konkurrent. Truppen blir orolig. Bale vill också lämna. Det blir svårt att få in kvalité. Sandro vill också sluta. Alla tilltänkta klassanfallare får kalla fötter och vi blir stående med Långben och Defoe. Tottenham slutar 8. Året efter har vi en startelva bestående av: Friedel, Gallas; King på kryckor, Steffen Freund, Tim Sherwood och Stephen Carr (Ny för säsongen och spås en lysande framtid). För övrigt sitter GIO fortfarande på bänken och Robbie Keane har faktiskt gjort mål.
Scenario 2: Luka säljs dyrt. Tottenham spenderar snabbt pengarna på en liknande spelare (Läs Hazard) samt köper även en topp-striker (Läs: Benzema) och gör betydligt mer mål och vinner PL och ingen minns the back stabbing dwarf som dansade en sommar.
Om. Jag säger om. Bara utifall att. Bara så ni vet.
