Nostalgi, part 2...

Har inte vågat möta värmen än. Sitter inne. Tittar på skärmen. Försöker minnas hur det en gång började. Mitt intresse för Tottenham. Kan inte sätta fingret på något speciellt ögonblick. Det har växt fram. Jag kan bara minnas en del spelare. Inte de gamla, de har jag ingen relation till. Jag minns Jurgen Klinsmann och Ruel Fox. Jag minns Tim Sherwood, Christian Ziege och Steffen Freund.

Jag är egentligen inte upplagd för nostalgi men i brist på bättre saker att göra så minns jag.

Nostalgi, part 1...

Det är en sån där kväll när inget man gör känns meningsfullt. En sån där kväll när man tycker att allt var bättre förr även om man inte har så jättemycket förr att tycka bättre om. Läser citat sagda av alla de där kända Tottenham-namnen som jag vet betytt mycket men ändå har svårt att relatera till, då de tillhör en annan generation, en annan tid. Bill Nicholson är en sån. Han har sagt mycket, bland annat detta:

"It is better to fail aiming high than to succeed aiming low. And we of Spurs have set our sights very high, so high in fact that even failure will have in it an echo of glory."

Jag vet att jag borde veta mer. Det är lite tanken med denna blogg. Att jag ska tvinga mig själv läsa på, komma ifatt med allt det där som en gång var, det som en gång gjorde Spurs till det är idag. Men inte ikväll. Det får bli någon annan gång.

Ikväll är jag nostalgisk. Tittar på klassiska Spurs-mål. Det är balsam för min själ som de en gång sjöng, Pontus & Amerikanerna.

Soundtrack: Timo Räisänen - Didn't We Almost Have It All